Det här med att folk känner ett behov av att berätta om sina drömmar. Det finns ingenting som är så orelaterbart och tråkigt som att lyssna på en långdragen historia om hur du träffade din idol/kysste en snögubbe/tappade bort din hamster medans du sussade sött i din säng. Vet inte om det bara är jag och mina likasinnade bästisar som tycker såhär eller om ni också håller med. För visst är det alltid under dessa konversationer som tankarna fladdrar iväg och man börjar fundera på om man verkligen drog ur sladden till plattången imorse, eller vad faster ska få i julklapp? Sluta upp med det ba  
 
Har spenderat kvällen med att prata om det ovan och andra filosofiska grejer med Siri, Emma och Lisa. Tror aldrig vi varit så djupa som ikväll. Vi lever i en sjuk värld kompisar. Och vi lever verkligen i det bästa landet, i den bästa (?) tidsåldern, i de bästa familjerna och med de bästa förutsättningarna. OERHÖRT läskigt samtalsämne det här med livet. VARFÖR FINNS JAG ENS?

Lyssnar nu dessutom på soundtracket till Torka aldrig tårar utan handskar och blir helt psykiskt känslosam. "Du tänker för mycket" brukar tjejjorna säga till mig i skolan då jag helt plötsligt efter en lång pluggtystnad i biblioteket börjar glädjegråta för att världen är så fin och för att musik är så bra och för att alla tycker om varandra och för att folk är så fina. Vad är det för pubertal hormonålder jag nått undrar jag??? Pre-myndig och vuxen eller nåt. 

Kommentera

Publiceras ej